Dikter jag har skrivit

Mamma, jag älskar dig sjukt mycket!

Tackvare dig så lever jag kvar!

Du är de finste jag äger!










Mamma snälla säg att allt kommer bli bra?


---

Looi, jag saknar dig!
Hur kunde du göra detta?

Looi, jag gråter!
Kom hem!

Looi, jag har ont magen!
Jag tror de kallas ångest!

Looi, jag vill inte leva mer!
Inte utan dig!

Looi, jag dör!
För jag vill till dig!

Jag älskar dig Looi!!!

--

Det finns de människorna
som tittar på mina armar
och ställer frågan.

"Ville du dö?"
"Varför?"
"Har du någon att prata med?"

Mina svar är korta
och enkla.

"Nej, jag ville inte dö"
"Jag mår dåligt"
"Nej jag har ingen att prata med"

Sen finns de som förstår mig
de som själv skadar sig
de som mår som jag.

Lägg ner allt prat om mig
och mina armar
det är ju mitt liv!

De finns de som säger
att jag tycker synd om mig själv
att jag ska växa upp.

Men jag tycker inte synd om mig
och vad har jag att växa upp till?
Jag kan aldrig gå tillbaka i tiden.

Hur mycket jag än vill
så kan jag inte få mina armar
utan ärr tillbaka.

Testa att springa i motvind hela tiden
att ha ont i magen varje dag
Så vet ni hur jag känner.

Jag har varje dag en klump i magen
en ångest klump
om hur dagen ska gå.


Nej, jag ville inte dö..

Bara ibland...


--

Hjälp mig att leva,
att se det fina i livet.

Få bort alla glasbitar,
under mina fötter.

Låt livet le åt mig,
bara en gång..


Snälla jag ber!


---

Det är som att jag har sprungit 1000 mil utan att stanna.
Jag kippar efter andan men den kommer aldrig.
Det gör ont att andas.
Det är som att jag har varit vaken i flera veckor utan att sova.
Jag orkar inte ta ett steg till.
Det är som att jag har ätit 1000 tårtor på en gång.
Jag kan inte få ner en enda mat bit till.

Jag fammlar i blindo efter ett normalt liv.
Ett liv utan ångest, själv destruktivitet och självmords tankar.
Jag kan inte se det fina med livet mera.

Det är som att jag balanserar på en smal liten tråd över eldar.
Snart går tråden av.

Och jag vet att det i slutet på min sjukhus journal kommer stå.

"Patienten orkade inte längre och tog sitt liv."

--.

Kalla händer och fötter,
hår avfall.
Ständigt kolande hur många kalorier,
det är i en dl fil till exempel.

Inget godis eller annat snacks är okej att äta,
ständig rädsla över hur mycker jag har ätit.
Ångest varje gång jag ska väga mig,
vilket är varje dag.

Ångest när jag har gått upp,
2hg och glädje när jag,
har gått ner i vikt.
Ständig trötthet.

Bråk med föräldrarna,
varje dag.
Dom är oroliga för,
att jag inte äter.

Men jag äter ju!
Inte lika mycket som innan,
men jag vet att jag äter.

Dom ska skita i,
hur mycket jag äter.
Det är fan,
mitt liv och min kropp!

Kompisar som är oroliga,
jag är så smal,
enligt dom.
Men det är jag inte!

Det enda jag kan säga är ;

Välkommen till ätstöringarnas värld!


---

Bella, hon är en sån som
inte vill vakna mera.
En sån som går
på natten och
vill hoppa.

Bella, hon är en sån som
inte gråter så ofta.
En sån som kan
gråta i timmar.

Bella, hon är en sån som
skadar sig själv.
En sån som skär
sig med rakblad.

Bella, hon är en sån som
inte gillar sig själv.
En sån borde banta.

Bella, hon är en sån
självmördare.
En sån som
avsagt sig livet

för längesen


---

Jag har en önskan.
Att få bli sedd!
Att få bli accepterad,
för den jag verkligen är!
Som en människa och inte bara en sak.
Som alla tror att dom kan leka med.
Jag har också känslor,
kan också bli ledsen.
Men visar inte det på samma sätt som Du.

När du blir ledsen, så gråter du.
När jag blir ledsen, så vänder jag det mot mig.
Och skadar mig själv.

Jag är inte värd er,
ni behöver inte mig.
Jag behöver inte leva.

För ingen kommer ihåg en nobody.